efter att ha legat sömnlös i flera timmar, glott på bolibompa och känt hur verkligheten sköljer över mig som en kalldusch i oförberett tillstånd somnade jag tillslut.
jag ligger fortfarande på soffan, jag har inte ork nog att gå upp. senast jag hade den här vidriga känslan, fick jag diagnosen deprission. inte en visit på två år, å så nu- pang boom! screw life!
det finns så mycket jag borde göra. jag borde städa, diska, laga mat- eller åtminstone köpa frukost? frukost... fan klockan är ju skitmycket.
jag borde lägga ut en annons på blocket om att hyra ut min lägenhet, jag borde kasta och sortera saker, jag borde ringa fastighetsbolag för att faktiskt få någonstans att bo. allt känns så jävla hopplöst och framför allt tråkigt.
jag skulle till eskilstuna idag för att träffa nea och tildy. som den dåliga människa jag är så orkade jag inte resa mig upp. känns som att jag sviker hela min värld, och mig själv inräknad i den. om jag bara kunde samla lite kraft till att resa mig up och nå telefonen så kanske någon trevlig själ skulle kunna liva upp min dag? men vem ska jag ringa? huvudet är tomt.
telefonen har varit tyst idag, bortsett från imorse då nea och tildy försökte få mig att komma till etuna. jag tror inte att jag vill dit egentligen. det är lättare att strunta i allt och hålla sig borta kanske...eller så tror jag det för att den tredje personen kommit på besök. friday har loggat ut, garanterat- frida är deppig och ångest är på besök. vilket jävla gäng.
vad vill du mig nu!? det är en övergångsgrej, det känner jag. men fan vad man blir rädd för sig själv när man blir så här- handlingsförlamad.
"all you got to be is strong".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar