vänskap.

efter att ha näst intill smält bort under arbetsdagen, begav jag mig till framnäsbadet. jag är galet hundrädd, men i sällskap med min barndomsvän och kollega hamnade vi på hundbadet. det gäller att utmana sina rädslor... under tiden som jag var strandsatt på udden med ett tjugotal hundar insåg jag hur mycket jag litar på carre, annars vore jag inte där? vänskap sen tretton års ålder gör mycket... det är konstigt, hur kan man lita blindt på någon man känt länge, inte ha tillit till en vän sen lika lång tid tillbaka, men kasta hela sitt liv i händerna på folk man känt i ett år? nu hoppar jag från grundämnet, men damned, jag saknar mina etuna folk.