Jag ska bli civilingenjör! Innovation och produktdesign... fem år. Dom meningarna visar verkligen hur min enstusiasm går från 100% till någonstans kring 55% på bara nån sekund när jag tänker på mitt antagningsbesked som jag förra veckan läste på studera.nu... Jag har tackat ja. Men, gör jag rätt? Det är ändå fem års studier på jävligt hög nivå och det kommer att bli tufft. Ska jag flytta igen? Studentlya? Åh, jag som precis börjat trivas i min tvåa på skallberget.
Det ska faktiskt uppriktigt bli skitkul att få börja läsa den här linjen! Men jag är så förbannat skraj.. för att misslyckas? Hur kommer det sig att jag har så sjukt höga förväntningar på mig själv? Jag menar, att "bara" stanna å jobba på ett jobb som inte kräver en utbildning är ju ingenting för mig, eller? Nej, ett liv utan visioner om en framtid som välutbildad känns väldigt långt borta. Klandrar ingen annan som inte har de visioner som jag har, utan vill bara nåt med mitt eget liv. Samtidigt har jag väldigt svårt att tro att jag kommer att fixa det här. Man kan väl inte ställa höga krav och samtidigt ha låga tankar om sig själv? Är jag rädd för att misslyckas? Rädd för att komma tillbaka till en arbetsplats som jag vantrivs på och erkänna att "jag inte fixade det"? Jag vet inte vad det är som gör mig fundersam faktiskt. Hur gör man för att skaka av sig alla de dåliga tankarna kring det här ämnet? Man tänker inte, man bara gör. Det är ju trots allt helt omöjligt att åstadkomma något i nuläget som fixar motivation och tro på mig själv i min framtida plats på Mdh:s utbildning. Ledighet och många kaffepauser med det där sociala umgänget, det satsar jag på en tid nu och semestern börjar snart... Sen kan jag ta tag i det här jag tvivlar på.
Jag är inte bitter. Jag är inte negativ. Jag är realistisk.
-Sån är jag.
Frida- helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar