Jag är min egen bästa kompis. Men i det samhälle som jag lever i får man helst inte säga så tror jag. Det är nästan så att det är lite skämmigt och egoistiskt att faktiskt gilla sig själv, oavsett om det är det inre eller yttre hos en själv som man uppskattar. Jag gillar mig själv, för att jag alltid håller med mig. Jag vill alltid samma saker som mig. Jag talar om för mig själv när jag inte orkar saker, men också när jag borde ta tag i grejer. Ibland blir jag osams med mig själv, men det tar aldrig lång tid innan jag blir sams med mig själv. Jag har dom bästa hemligheterna med mig... De hemligheter som ingen annan någonsin skulle få veta, inte ens om dom var mina bästa vänner- bortsett från mig.
Jag är trevlig. Det kan alla vara, bara man försöker. Men det är så skönt att få vara otrevlig ibland! Och för att inte irritera eller göra folk upprörda i min omgivning så är jag det hemma... med mig själv. Idag är det en sån dag, en sån när jag bara måste få fnysa åt allas i-lands problem, inte orkar skratta åt dåliga skämt, inte vill vara med och slåss i kampen om bekräftelse och inte klarar av att hålla masken (eller skenet) uppe i mer än några timmar. Man FÅR ha såna dagar intalar jag mig själv. Man talar ju om att man på något sätt alltid måste försöka sätta sitt eget välmående i första rummet (nja, kanske inte om man har kids men det är inget som gäller mig i nuläget), så jag gör det. Ibland allafall..
Citat: I love you.. but I love me more!
- you go Samantha! Sex and the city kanske blir min näst bästa vän. Ikväll åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar