swebus- där det händer.

jag blev uppraggad på bussturen karlstad-västerås igår. just my luck- och jag kan inte vara otrevlig mot trevliga människor.

för att korta ner versionen något:

jag står på busstationen i karlstad, en kille tittar väldigt mycket på mig och ler, inväntar min påstigning på bussen trots att jag står längst bak och går bakom mig för att hitta gemensamt säte vad det verkade. jag kastade mig ner bredvid en annan resande och önskade att denna person inte skulle hoppa av bussen tidigt på rutten så att platsen bredvid mig skulle bli ledig. en hållplats senare hoppar han av- jahapp... det tog inte mer än en halv minut förrän min beundrare märkt detta, ursäktade sig- makade sig ner bredvid mig och skyllde på att den sidan av gången var bättre. jag börjar låtsassova. helatiden hör jag killen sitta och fnissa och sjunga med sina hörlurar i öronen och en film på laptopen. han hostar, harklar och brer ut sig på halva min plats samt sin egen. jag somnar. efter en stund ringer min telefon och jag är avslöjad, eller garanterat vaken iallafall. med en timma kvar på bussresan hade jag inget annat val än att artigt svara på de frågor som killen ställde, och jag fick väl ungefär reda på hela hans livshistoria. han bröt på ryska och hade bott i sverige sen 2004, lyssnade på rock och hade en mamma i hagfors där han hade varit. han älskade karlstad men bodde i stockholm och jobbade som målare och bla, bla, bla.. efter en stund frågade han vad jag tyckte om stockholm och jag svarade att stockholm inte var mig grej, vilket betydde: nej vi ska inte ses. på något sätt lyckas killen iallafall vända allt och få det hela till att vi borde ses när han är i karlstad. jag svarade att det är en liten stad, och att vi kanske springer in i varandra nån gång- men hoppades inte på det själv.
med tre minuter till västerås resecentrum börjar jag få hopp om att kunna undkomma mer jobbiga frågor. men nej! -kan du ta mitt nummer? frågade han. eftersom att jag satt med telefonen i handen och ville få den här konversationen till sitt slut skrev in hans nummer, tänkte spara det eftersom att han tittade på när jag skrev in det, men mindes inte hans namn så tryckte istället på "ring". tanken var att bara ringa upp och lägga på så att numret sparats på "upprigda samtal" men lyckas ändå vänta för länge och en halv signal går fram till hans telefon. efter avstigning får jag ett sms inom fem minuter: -ha en trevligt kväll.

jag brukar inte ge ut mitt telefonnr, allra helst inte till främlingar från moldavien på bussar. tur är väl att mitt nummer inte är bestående, och inte går att söka på. han var inte läskig, bara framfusig. jag kan bara tänka mig hur kul de människor som satt runtomkring tyckte att det här var... jag hade som åskådare skrattat friskt. stackars mig!

nu kom ett sms till, snälla Iphone- kom snabbt.